Fria vyer i Toscana

Florens: love is in the air

Kastanjkrans med instruktioner

Du behöver: en kransstomme, grön mossa, kastanjer, grön blomsterståltråd och en kraftigare ståltråd.

Klä stommen med mossan.

Gör hål i kastanjerna med den kraftigare ståltråden.

Trä kastanjerna på blomstertråden och fästa de på kransen.

Färdigt!

Vad lustigt...

...att även utan nya påfyllningar lever solrosorna på något sätt själva vidare. Utan att jag har skrivit en enda rad eller publicerat en enda bild på exakt två månader var det ändå någon människa som varje dag kunde hitta hit. Måste erkänna att det är ganska trevligt, faktiskt.

Nu när vår trasiga kamera är tillbaka från reparationen utan att ha blivit reparerad; när OS i datorn är ominstalerat den tredje gången och äntligen verkar fungera någorlunda; och när min sysselsättning har minskat från 250% till 170%, hoppas att jag kan återigen hitta någon ledig minut för att klämma in någon höstbild för alla er som vandrar förbi.

Höstkransen är gjort av en halmstomme, rönnbär och lingonris.

Jura: Orwells anda lever vidare

Norr om Islay ligger en annan ö - Jura, med sina 200 invånare och 5000 hjortar. Inte så konstigt att på gäliska betyder "Jura" just "hjort". Den största delen av ön är täckt med bergen Paps - en populär vandringsdestination. Bland sedvärdheterna, förutom öns enda whiskydestilleri och hjortarna, kan också nämnas det hemliga huset på norra sidan ön där författaren George Orwell levde och skrev romanen "1984".

The local shop for the local people. Där jobbar öns enda svenska tjej.

En ängel på en gammal grav på kyrkogården.

På väg till Orwells hus. Här lämnar man bilen och vandrar bort i ca 2 timmar...

...Tills det vita huset börjar skymta nere i dalen.

Folk berättar att George Orwell brukade åka den dåliga vägen med sin motorcykel till byn för att hämta posten och handla mat en gång i veckan. Ingen höjdare den där vägen, men desto bättre utsikt från huset. Måste ha varit ganska inspirerande att bo på en sådan öde plats med tanke på den romanen som senare blev till..
Det intressanta är att det inte finns så mycket information ute om det här huset - inga vägskyltar med Orwells namn på vägen dit, inga minnesplattor vid huset och turistbroschyrerna är förtegna om saken också. Det måste vara den nuvarande ägaren som inte vill ha folk springande utanför fönsterna. Fast huset verkade inte bebott heller..
Däremot lever Orwells anda vidare. På vägen tillbaka träffade vi ett par grisar som sprang entusiastiskt efter vår bil fram till grinden och ville gärna följa med hela vägen ut - precis som de andra, i "Animal Farm".

Islay. Fårparadis.

De går lösa lite överallt, tillsammans med kossor och andra vänner, springer på vägarna, käkar gräs eller ligger på stranden och solar. De är vita och fluffiga - sådana som man vill kramas med hela tiden.

Oa, på väg till American Monument.

Soldags!
Efter en vecka på Islay förstår man var Nick Park kunde bli inspirerad till "Shaun the Sheep" serien :)

Islay. Whiskyrundan.

Åker man åt ena håll från Port Ellen, hamnar man hos Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Vägen åt andra håll leder till Bowmore, det nystartade Kilchoman och Bruichladdich. Fortsätter man norrut mot Jura, kommer man till Caol Ila och Bunnahabhain.
Det finns alltså åtta fungerade destillerier, oftast med svåruttalade namn, på en yta på 4x4 svenska mil. Inte så konstigt att whisky är den största turistattraktionen här, i synnerhet bland svenskarna. I gästböckerna på vår B&B och destillerierna dominerar svenska namn. Svenska hörs också vart man än kommer. Det är nog därför fick våra finska medresenärer beröm från lokalbefolkningen: "Oh! Some Finnish people for a change!.."
Rundvandringar på destillerierna kostar från 0 till 5 pund, men köper man whisky efteråt, får man avgiften exkluderat ur priset. Har man tur, får man också whiskyglas med sig hem. Har man inte det, får man smaka hur mycket whisky man vill, men glaset får stanna kvar.
Efter ungefär den tredje vandringen börjar man lära sig termerna och fatta processen (om man inte memorerar genast vad den första guiden säger).
Bilderna här är blandade från olika destillerier - på vissa ställen är det förbjudet att fota, på andra - bara i visa lokaler. På några till får man plåta hur mycket man vill. Killen på Bunnahabhain var roligast: "See those signs NO PHOTO? Ignore them", sa han vid ingången.

Blöta korn som ligger och gror i någon vecka.

Olika kornstadier.

Från höger till vänster: blöta korn, groddade korn och rökta torkade korn som också kallas malt.

Torvugnen.

Röken som bildas tränger sig till ett rum ovan ugnen där groddade korn ligger utspridda. På det sättet tillverkas malt, som sedan ger den rökiga smaken åt Islays whisky.Maltet sedan krossas och blötas ner igen. Skal silas bort och säljs till öns jordbrukare för att bli vintermat till kossor och får. Och det som är kvar läggs tillsammans med jäst i stora tunnor och bubblar fritt ett tag.

Av det blir 5-8 % alkoholinnehållande "low wine". Luktar starkt, speciellt inne i tunnorna, smakar ganska äckligt.

Sedan destilleras det tre gånger i lökformade kopparpannor. Processen är ganska komplicerad - man blandar den jästa vätskan med vatten från olika destillationsomgångar och så rinner det in och ut speciella glasrör i guldfärgade säkerhetsskåp.

Spriten tappas till sist på gamla sherry- eller bourbonfat och ligger där i minst tre år. Först då får den kallas whisky.

***
Ju:s epilog: Whisky är gott att lukta på och det även finns sådan som går att dricka.

Islay. Port Ellen. Kväll ett.

Efter den sista jättehotellfrukosten i Edinburgh, som vid utcheckningen visade sig inte ingå i rumspriset (Sheraton, 5 stjärnor...), drog vi västerut. Oavsett en massa vägarbete på vägen dit, nådde vi staden Tarbert och färjan till ön Islay i tid.

Tarbert

Nio istället för sju dvärgarna i en av rabatterna i Tarbert.. :)

Efter några timmar på sjön fick man syn på den lilla hamnstaden Port Ellen.

Vi bodde hos Rhona och Hamish Scott på deras B&B. Kan rekommenderas varmt! TV:n på rummet visade snöbilder, men man kunde följa Jacksondödshysteri oavsett. Värdinnan Rhona var världens trevligaste. Frukosten måste man vänta på, men man åt sig asmätt när den väl kom.

Stadens polisstation med igenbommade fönster.

Det sägs att det bara finns en polisman på hela ön, och han sitter förmodligen inte här, därför är det inget bekymmer att köra bil från ett whiskydestilleri till ett annat mellan provningarna...

Det gäller att äta middag på färjan in, förstod vi sedan, för att alla butiker och restauranger stänger kl 21.00 - precis då man anländer. Även stadens sämsta restaurang på White Hart Hotel kunde inte ge oss något ätbart. Vilket de gjorde kvällen efter - "Islay's finast pork" hette det och smakade INTE gott. Gå aldrig dit. Stadens indisk restaurang är tusen gånger bättre, förutom att de har stängt på tisdagarna.

Kvinnan på Ardview Inn var vår frälsare - här är vår första middag på Islay :)